Kasino-runda # 1

Vi har mest kört Rockband (jag fick 100% på sången på “Don’t Fear the Reaper”!) på den gigantiska storbilds-TVn i vardagsrummet men vid kvart i tolv igår satte vi på ESPN för att kolla andra EM-semin. Ryssarnas två bästa offensiva krafter Arsjavin och Pavlyuchenko verkade aningen trötta och då Spanien hade krafter på bänken som inte Ryssland kunde mäta sig med blev det här en ganska klar sak i slutändan.

Tog en taxi in till Rio för att raila (gud vad mycket småtöntig pokerlingo det kommer bli de här veckorna...) husgrannen Johan, som spelade 5k short-handed som började samtidigt som fotbollen. Ville också kolla in lokalerna i det gigantiska konferenscentret där WSOP spelas och regga mig för 2k no limit dan efter. Det var lite lättare sagt än gjort eftersom jag bara verkar få ta ut 800 dollar per kontokort per dag. Spatserade bort genom gångarna till Rios vanliga casino för att kolla om man kunde köpa Rio-marker (som man också kan betala inköp till WSOP-eventen med, märkligt nog funkar det inte med kortbetalning) på sitt kort, men avgiften på 500 kr kändes hyfsat onödig så jag får fortsätta besöka ATM:en varje dag fram till Main Event.

Gick den långa vägen tillbaka till det stora turneringsrummet för att kolla lite på short-handed men märker att allt intresse nu riktas mot andra sidan där dag två av 50k H.O.R.S.E (typ alla olika varianter av poker i en turnering) precis skulle börja och startfältet är aningen kändistätt med pokermått mätt. Vid ett bord: Annie Duke (min nya team-mate i UB Army), John Juanda och den mest framgångsrike svensken i WSOPs historia, 60-plussaren Christer Björin. Vid nästa Patrik Antonius i fula designer-trasiga blåjeans och nåt som såg ut som en Hells Kitchen-hoodie, den mest sympatiske och kanske roligaste High Stakes Poker-juden Eli Elezra, den glade kanadicken Daniel Negreanu, världsmästaren från 2004, den fetlagde Greg Raymer (kollade för övrigt in Main 2004 innan jag drog och fan va flyt han hade med flopparna när det var typ 20 kvar) i Panama-hatt, karakteristiska kortbyxor och nedstoppad orange piké. Mike Matusow, Scotty Nguyen, Andy Bloch, Tony G med flera med flera vid de andra. Kände mig hyfsat starstruck efter alla timmar jag lagt ner på poker-TV. Hur kommer det då inte bli om jag får nån av de här spelarna vid mitt bord i Main?

Smått hysteriskt vid repen så jag lämnade Rio för en promenad mot Caesars Palace som på kartan ligger rätt nära, inga kasinon emellan, bara Flamingo Road över järnvägen och sen är man på strippen. Nåja. Kvarteren här är gigantiska. Och värmen gör att man såklart inte ska gå överhuvudtaget. Var nästan helt ensam om att traska längs motorvägen och andas in avgaser. Verkar som att typ alla vägar här är motorvägar, fick tyvärr lite Birmingham-vibbar över stan redan när vi åkte in från flygplatsen. Känns mer och mer som att New York (och typ San Fransisco) är en av få amerikanska städer som det är kul att använda fötterna i.

Väl på Caesars gigantiska casino letade jag mig fram till det likaså hyfsat stora pokerrummet med en cashgame-del stor som två våningar på Cosmopol och ett ännu större turneringsrum. Reggade mig för en 150-dollars med 5k i startmarker och 40-minutersperioder som började vid sju. Tre timmar kvar och dags att kliva ut på strippen.

Att gå på strippen är något bättre då man kan ta långa vägar genom svala kasinon, men också genom horder av daiquiri-ur-plastglas-sörplande-och-bud-light-drickande brud- och grabb-gäng. Några tjejer går omkring med “beads”. En familj släpar sin grinande unge i öppen barnvagn genom hettan utan att tänka på att han kan vara lite varm. Var femtonde meter är det någon som står på knä och putsar ett redan skinande räcke eller sopar ett golv. Gatan har ett jazzrockigt soundtrack genom högtalare ur trottoaren. Det här är en stad som inte lämnar något åt slumpen. Och samtidigt så mycket...men gud, jag ska sluta vara så PK nu, det är bara så väldigt bisarrt här.

Tar mig in på nåt sjabbigt irländskt casino mittemot Mirage för att slänga i mig nån ny mäktig kampanj-burgare från Burger King som aldrig kommer komma till Sverige och fortsätter bort genom de casinon som nog Vegas gärna skulle riva om de kunde. Casino Royale, Imperial, Harrahs och några till på den här delen av strippen är så långt ifrån de monsterbyggen till hotell som Vegas nu mest är känt för.

Jag letar nu lediga cashgame-bord för att slå ihjäl tiden, men det verkar vara fullt på de flesta ställen. In på Venetian med sina gondoler och enorma lyx-shopping mall, förbi Palazzo, Wynn och Treasure Island med pirattema. Tillbaka på Caesars med en timme kvar innan turneringen startar och jag sätter mig i en bar för lite meningslös videopoker och några Bud.

Nu är det här inlägget tillräckligt långt så hur det gick i den berättar jag om i nästa.