Att överleva

Med en så långsam struktur som det är i Main så blir dagarna väääldigt långa. Vi var alltså 1297 spelare som började dag 1A vid lunch på torsdagen och var klara först vid halvtvå på natten. 20.000 i startmarker, blindsperioder på två timmar med 20 minuters paus där emellan. Vi började dagen på 50/100 och avslutade på 200/400 med en ante på 50. Det hade alltså funkat helt okej att åka hem och sova med en startstack. Jag tripplade istället upp min till drygt 65.000 och kan inte annat än att vara sjukt nöjd då den här dan egentligen bara skulle handlat om att överleva för mig.

Sällan har frasen “if you can’t spot the fish at the table you are the fish” känts lättare att applicera än på gårdagens bord. Här sitter jag med Italiens mest kände poker-spelare Luca Pagano som spelar för Pokerstars och som på senare år kanske blivit lite omsprungen av Dario Minieri och Dario Alioto men som ändå är extremt duktig och tar sig långt i många EPT-event. Ultimate Bet representeras av mig och en av deras större pros efter Hellmuth och Annie Duke, Shawn Rice (http://espn.go.com/eoe/wsop/content/bio_rice.jpg). Vi får ingen bra start eftersom jag dissar UB-festen på The Palms i tisdags när han frågar mig om jag var där. Känns som att han inte tycker att man ska tala illa om sin arbetsgivare.

Jag känner igen två-tre av de andra spelarna från WPT-tävlingar jag sett på tv och så fort korten börjat flyga så får jag känna av pressen från framförallt Luca och en lös amerikan som har position på mig. Omslag på knappen när jag höjer upp pre flop från cut-off vilket oftast leder till vik från min sida eftersom jag inte har premium-händerna, eller syn från nån av mörkarna vilket också leder till vik efter att jag försökt bluffa in i potterna då jag aldrig träffar nåt. Träffar överlag extremt dåligt de första två perioderna och får såklart ingen action när jag väl behöver det. Samtidigt så får Shawn Rice in triss med sina pocketpar i var och varannan hand känns det som. Inte mot mig dock, jag hamnar mest i potter mot bullyn till vänster och Pagano i början. Blöder ner till 12k innan jag får lite flow i ett par potter på en halvtimme och är uppe på över startstack för första gången. Stannar på 19k när det är dags för 1 & 1/2 timmes middagspaus strax efter sju.

Klockan är nu strax före nio när period fyra, 150/300 med 25 i ante ska sätta igång. Här jobbar jag upp mig nästan 15k och är uppe på 35 genom att växla tempo, äntligen få vik ett par gånger när jag bluffar och även träffa lite grann. Är dock sällan inne i jättepotter och förlorar således inte mer än 5-6000 som mest.

Sen händer något. Dan Glimne blir flyttad till vårt bord. Jag har inte varit fisken vid bordet på ett tag eftersom jag så småningom började slå tillbaka med bra resultat, men det första Dan får höra från en av de äldre WPT-amerikanerna vid sidan om honom är att han ska dölja sina kort bättre när han tittar ner på dom så jag tror alla vet vem som är fisk nu. Dan är väldigt shortstackad och han verkar också vara där i egenskap av reporter för “scandinavia’s biggest newspaper” och det blir extra märkbart när han langar upp sina press credentials på bordet och kräver att dealern ska ropa på en floor manager för att få en “reading of the rules” vid ett tillfälle när en spelare fått en “clock” på sig. Luca Pagano är all-in och WPT-amerikanen tar extremt lång tid på sig för ett beslut. Han har tänkt jäkligt länge vid ett par tillfällen tidigare och nån känd amerikansk sportprofil som jag glömt namnet på äger “time”. En “floor” är där och berättar att han nu endast har 30 sekunder på sig att fatta ett beslut vilket leder till en massa (rättmätigt) ifrågasättande (regeln säger att man ska få höra att man har 60 sekunder på sig) och extremt sura miner från framförallt WPT-amerikanen och Dan. Alla vid bordet är säkra på regeln, men då det endast är en principsak för de två argaste och amerikanen hade muckat sin hand hursomhelst så fattar jag inte varför de inte kan släppa det. Och när Dan ska göra en media-grej av det blir fan till och med jag tiltad. Den unge floor managern gjorde ett misstag och vägrade sen erkänna det, big deal. Jag tror alla vet att han innerst inne var helt säker på att han gjort fel.

Vi går äntligen vidare med spelet och den sista perioden innan dagen är över. Pagano åker ut med set mot set (treor mot femmor) och börjar svära på italienska innan han sparkar i staketet bakom vårt bord och rusar ut ur lokalen. Shawn Rice har också åkt för länge sen och halva bordet är utbytt mot nya spelare som inte haft lika lång tid att få en read på en. Till vänster om mig sitter nu en blond svenne och han är involverad i en av de fyra sista händer jag spelar innan vi säger god natt.

Det är cirka 20 minuter kvar, jag har börjat göra enkla misstag av tröttheten som smugit sig på - kastat in en 1000-dollarsmark och inte sagt raise, men ha tur att båda mörkarna checkar floppen och kunna fortsättningsbetta utan motstånd. Spelat dåligt med låga par ur tidig position och jag börjar känna att jag bara ska sitta ut den här perioden så är jag klar för dag två. Jag är nere på 29k ungefär när jag plockar upp JJ från UTG+1. Höjer upp till 1500, får syn av knappen. WPT-amerikanen som har tappat lite sen sina duster med Pagano och bordets chipleader (en halvlös 50-årig amerikan som spelar precis så spekulativt som man kan förvänta sig av vissa storstackar) höjer upp till 4000 från stora blind. Här är det all-in eller fold från mig känner jag direkt och jag börjar fundera länge på hur WPT har spelat och vad han plockat upp för händer på just mörkarna. Jag vill inte åka ut med 20 minuter kvar till dag 2 med jävla knektar liksom. Men det är också en av de bättre händer jag sett på länge och borde vara det på ett just nu sjuhändigt bord. Med de tre paren pocket-ess mannen haft i färskt minne så lägger jag till slut knektarna och det visar sig vara ett väldigt bra vik då han efter att även knappen lagt sig visar upp kungarna.

Nästa hand på UTG så tittar jag ner på knektar igen! Höjer upp samma belopp och får syn av chipleadern Mark Garner som efter dagen är slut visar sig vara total ledare på 194.900. Floppen kommer 8TQ och trots att jag inte gillar damen så bettar jag ut direkt. Han lägger sig och säger att han inte tror att mellanparet var bra nog. Jag visar upp knektarna och säger att jag inte tänker vika dom två gånger i rad.
Hand tre är jag big blind och svennen small. Alla har lagt sig fram till oss och han försöker sno min blind när jag tittar ner på AA. Funderar på om jag bara ska steksyna (heter det så?) för att få ut mer, men han känns ändå tillräckligt aggressiv för att kunna slå tillbaka pre så jag hoppas på omslag när jag höjer upp hans 1800 till 3600. Han viker tyvärr.

Fjärde handen visar sig vara avgörande för hur min dag slutar och jag älskar nu dealern förbehållningslöst. Är alltså på lilla blind och har min nemesis, den skäggige små-nervöse bluff-amerikanen som ser ut som en fransos, till höger om mig. Vad jag har på hand? AA så klart. Jag är lite i ett töcken nu av back-to-back-knektar och back-to-back-ess så jag minns inte om det höjs upp innan mig, men jag tror det, och jag slår om till 2900. Tackar min lyckliga stjärna när jag får omslag från skägget på stora efter att han börjat be mig dra ut mina stackar så att han ser hur mycket jag har. Första killen lägger sig och jag börjar nu agera svag, obeslutsam, nervös. Stirrar ner honom och höjer sen upp igen. Jag är redan tämligen säker på att han har KK och när han sen går all-in får han en instacall i ansiktet och han vet att han är slagen. En dam som ser ut som en kung kommer på floppen och även några klöver, men då jag snart märker att jag har klöver-esset så spelar det ingen roll. Han blir kvar med kanske 15k och är rätt uppgiven. Min känsla är något bättre.